Bebisar behöver filtar, i vagnen och på golvet. Nyblivna föräldrar får ibland filtar av mig. Jag stickar dem i garner som blir över efter projekt, eller garner som lämpar sig bättre som filtar än som plagg till mig. Den här randiga stickade jag till en vän som blev förälder i början av sommaren. Visst blev den fin?
Garnet är olika nyanser av Kampes tvåtrådiga och tvåtrådigt ullgarn från Klippans Yllefabrik.
Mönstret är Bring it on Baby Blanket från Pickles.
En måste ha lite varma plagg. Vintern är lång och i Göteborg blåser det oftast. Året om, men ännu mer under vinterhalvåret. Här har jag stickat en vanlig tröja i rak modell, uppifrån-och-ned och med raglanökningar. Jag repade upp den första tröjan jag någonsin stickat och stickade om den med större stickor, mer kunskap och ännu en omgång avsnitt av någon tv-serie. Detta var i somras någon gång, och det var varmt som bara den.
Den blev lagom stor för att vara rymlig och härlig och jag höftade med egna mått och provade den längs vägen. Den här sortens tröja är ingen utmaning att sticka eftersom det bara är runt runt runt med räta maskor, men desto mer kan en fokusera på det där andra. Tankarna, vad som sägs i filmen, samtalet en har under tiden eller ljudboken.
Jag har stickat tröjan i Järbo Raggi, men saknar banderoller eftersom det var längesedan jag stickade den där första tröjan någonsin. Dock blev den otroligt mjuk i kvaliteten efter tvätt. Alla detaljer om tröjan finns på Ravelry.
De senaste veckorna har jag burit denna nästan varje dag – för att den är varm och trygg och gör sitt jobb. Med denna tröja på under en tunn höstjacka kan höstvindarna inte rå på mig.
Såhär kan det se ut när den som designat sockmönstret är riktigt skarp på matematik. Sockorna sitter som en smäck på foten och följer de mest subtila formerna. Sockorna har under skapandet ett så kallat origami moment, det vill säga att någonting obegripligt blir begripligt genom ett drag. För det är inte givet att det som mönstret säger ska bli en häl faktiskt kommer att bli en häl. Men det blir den.
Mönstret heter Skew Socks och finns som gratismönster på Ravelry. De finns bara i en storlek i omkrets, men går att justera i längden enligt anvisningar. Jag använde dessutom en större storlek på stickor, 2.5 mm istället för 2.0 mm. Garnet är sockgarn från Opal.
Ett perfekt mönster för självrandande garn eftersom ränderna kommer fram på ett helt nytt sätt. Jag kan varmt rekommendera att sticka dessa!
I våras när allt var som stressigast i skolan fick jag en morot. Ett mönster jag hade längtat efter släpptes och jag fick inte lov att börja sticka det förrän min tenta var klar och inlämnad. Jag tackar Viffla, både för mönstret och designen. Hon designar fantastiska mönster och jag väntar med spänning på att något nytt ska komma. Kjolen har jag sytt efter mina egna mått och med knappar från Knapp-Carlsson.
Koftan Clara är en rak kofta med flätor längs knappkanterna och mitt på ryggen. Koftan stickas nedifrån och upp med istickade ärmar. Det är något att tänka på i nästan varje varv, vilket aldrig gör stickningen tradig. Dock kan det vara lämpligt att titta i mönstret ibland och inte bara köra på, för då kanske flätorna blir rätt. Jag använde nämligen flätstickan på var fjärde varv istället för på var sjätte, som mönstret säger. Därför är flätorna lite tajtare på min version än på originalet. Men så är det ibland. Inte mycket att sura över.
Såhär ser hon ut:
Jag har använt tvåtrådigt ullgarn från Klippans Yllefabrik som en bekant valt ut åt mig i Klippan. Hon kallade färgen för mullvadsbrun, så det kan vi säga att den heter. Såhär till sommaren är koftan på tok för varm. Bara att fotograferas i den gjorde mig blank i pannan. Men vad gör en inte.
Tyget till kjolen är från Alelyckans second hand. Det var från början ett draperi, vars kanter jag återanvänt för att få snygga fållar längs öppningen fram. Jag har veckat den åt sidorna både fram och bak för att få ett fint fall.
Såhär ser flätorna ut på nära håll. Fina, trots att de är felaktiga.
All information om koftan finns på Ravelry.
Hjälmen är ett snabbstickat projekt. En tågresa till Stockholm på fyra timmar räcker nästan, även om jag hade några trådar kvar att fästa när jag kom fram i påskas. Jag har en kusin som är 28 år yngre än mig och som jag ville ge bort något till. Han är lite större än vad jag hade föreställt mig så mössan passar kanske bara några veckor. Men vad gör det om hundra år.
Mössan är stickad i Sandnes Minialpacka i orange (nyans 3525), på stickor 3 mm. Mönstret kommer från den fina lilla boken Babystickning på stickor 3 —en bok med massor av fina mönster till bebisar. Ett av mönstren har jag till och med omvandlat till min storlek.
Jag kan varmt rekommendera detta mönster eftersom det både är lätt att förstå, går snabbt att sticka och passar alla barn. Bara en väljer rätt storlek, vill säga.
När min sambo fyllde år i vintras ville jag ge honom något utöver det vanliga, just eftersom det var 25 han fyllde. Jag hade länge planerat att sticka en tröja till honom, men vi hade inte varit överens om vilken modell eller vilket garn. Jag tyckte ull, han tyckte bomull och jag ville just då bara sticka i ull. Men så fick han ett presentkort på en stickad tröja där han fick välja garn och modell själv. Just den han ville ha fanns det inget mönster på så jag fick skapa ett.
Vi började med att välja garn och färger och jag skissade upp en idé som var randig med en krage likt detta mönster. Garnet han valde var Sandnes Duo i en beige och en brun nyans som gör sig fint randigt. Jag stickade och mätte och stickade och mätte. Ett par gånger repade jag upp och fick göra om för att få bättre passform. Det är en intressant process att göra något från grunden och att till exempel räkna på antalet maskor som behöver minskas för att få en lämplig lutning på ärmen. Nu är den klar och såhär ser den ut:
Kragen är jag mest nöjd med, eftersom den ser ut precis som jag tänkte mig när jag först började skissa.
Tröjan är lika snygg med eller utan skjorta under.
Ärmarna är lite för långa för att de ska korva sig lite runt handlederna.
Sandnes Duo är ungefär hälften bomull och hälften ull. En bra kompromiss helt enkelt. Till denna tröjan gick det åt strax under tio nystan, fyra beiga och sex bruna. Jag kan stolt säga att jag designat min första tröja och att det kanske kommer ett mönster så småningom.
Dessa flätor har följt mig i snart två månader. När jag började med koftan var det fortfarande kallt ute och jag stickade snabbt för att snart få värma mig i den. De senaste veckorna har det blivit varmare ute och därför svårare att motivera mig till att sticka en kofta i hundraprocentig ull. Framför allt eftersom plagg i Klippans tvåtrådiga ullgarn är så otroligt varma att bära.
Men så igår tog jag tag i de sista varven vid axlarna för att jag var tvungen att förstå konstruktionen inför ett annat projekt. Och vips så var det bara knappkanten kvar. Jag testade koftan utanpå en långärmad t-shirt och tycker nog att den är i minsta laget. Men jag har ju inte kollat att stickfastheten stämmer med vad mönstret säger, så där får jag skylla mig själv. Förhoppningsvis kan jag sträcka ut den något i kroppen eller bära den till klänning som alla andra koftor jag stickat. Frågan som återstår är då: vad ska jag ha för knappar till?
Detta hände i november 2013 fram till precis innan jul. Dagen före julafton var jag och köpte knappar på Knit & Purl och på julaftons morgon sydde jag i dem. Jag hade slitit med uppgifter i skolan samtidigt som jag suttit hemma och lyft maskor på det snygga mönstret Sally Cardigan. Sedan gick det två månader innan jag fick tummen ur att fotografera den, men så är det ibland.
Sally är stickad i tvåtrådigt ullgarn från Klippans Yllefabrik på stickor 3,5 mm. Jag har steekat henne, det vill säga först stickat runt i ett stycke och sedan klippt upp längs mitten fram. Det är alltid lite nervöst men med det här garnet räckte det att virka längs kanten för att fästa trådarna innan jag plockade upp maskor för knappslån.
Såhär ser hon ut i alla fall. Jag kallar alla stickningar med kvinnonamn för hon av ren princip.
Igår började jag med sjalen Bark, som jag gav farmor i julklapp 2013. Viljan övergår ibland tiden så hon fick ett nystan och ett löfte. Sedan höll jag på med packning inför en flytt, och därefter uppackning efter flytten. Men så igår, äntligen, kunde jag ta mig tid att börja.
Jag hade valt ut garnet Artesano Definition Sock (som är ett av mina favoritgarner) i färgen perky och visade farmor ett antal mönster under julhelgen. Det jag visade mest var Bark av Sue Lazenby, vilket det alltså fick bli. Lazenby inspirerades av sin kärlek till träd när hon skapade mönstret, vilket hörs i namnet och syns i strukturen, om man är lagd åt det hållet.
Mönstret är uppbyggt av rätstickade varv, tappade maskor och lyfta maskor. Man börjar uppifrån och ökar i kanterna och i mitten till en trekantig form. Än så länge känns den som en perfekt tv-stickning!
I förrgår blev mössan med alla namnen klar. Som kanske framgår av det förra inlägget kommer mönstret från Stora boken om handarbete, en bok som jag tror finns på varenda second handaffär numera. Jag fick ärva boken efter en släkting och har både skrattat och gråtit åt kreationerna som finns i den. Mössan var dock ett guldkorn.
Garnet är rester av Kampes tvåtrådiga ullgarn i naturvit som jag rafsade upp ur garnlådan. Jag har stickat den nedifrån och upp på stickor 3,5 – men runt istället för fram och tillbaka som mönstret säger.
En sådan här mössa behöver man nästan inget mönster till. Det är lätt att bara mäta runt huvudet och lägga upp så många maskor som behövs. Sticka ribbstickning med två räta, två aviga tills mössan mäter ca 20-23 cm, beroende på huvudstorlek. Sedan minskar du på valfritt sätt så att det ser jämnt ut tills du har så få maskor att du kan dra ihop resterande.
Mönstret är perfekt för en nybörjare – vare sig du stickar runt eller fram och tillbaka.